Are you a whore?
Utdrag av boken My Point of View
av Josefine Schedin
Jag har ett svagt minne från barndomen, när man låg i soffan med sina föräldrar och tittade på en familjevänlig film. När filmen tog slut brukade mamma säga att efter reklamen var det dags att gå och lägga sig. Då låg man så stilla man bara kunde, i hopp om att hon skulle glömma att man fortfarande var där. Precis som när man var liten och trodde att om man bara stod tillräckligt stilla så kanske man blev osynlig.
Efter reklamen började ofta en vuxenfilm, och för att få se bara några minuter låg man helt blickstilla, som om varje rörelse kunde avslöja en. Jag minns särskilt en film där en kvinna jobbade som prostituerad och hade en brutal hallick som styrde över henne. Hon avskydde att han körde runt med henne, men han var den som bestämde, den som försåg henne med kunder. På den tiden tidigt 2000s tal så kändes det nästan som att varenda kriminaldrama på TV4 hade något inslag av prostitution – i Beck-filmerna dök ofta en prostituerad kvinna upp i öppningsscenerna, mördad på en mörk gata. Och sen fanns det förstås de mer glamorösa versionerna, som Pretty Woman.
Som barn visste man, utan att någon egentligen förklarade det, vad som kännetecknade en “hora”. Man lärde sig det genom filmerna – hur de såg ut, hur de rörde sig, hur de behandlades. Man förstod också bilden av hallicken: en man som gav henne mat, ett tak över huvudet, en känsla av att bli sedd. En slags fadersfigur som både kontrollerade och “omhändertog” henne. Han kunde ta med henne på fester, ge henne pengar, eller underhålla hennes beroende – alkohol, droger, vad som än höll henne fast i hans värld.
Idag är bilden mer komplicerad. Frågan om vad som gör en kvinna till en “hora” är inte lika enkel att ringa in. I en tid av sociala medier finns det en kultur som både är dold och samtidigt helt synlig – lika uppenbar som en busstation mitt på öppen gata.
Så vad är då en hora och en pimp idag?
Som ung tjej i en storstad finns det en kultur som på ytan inte kallas prostitution, men som i praktiken fungerar på samma sätt. Den handlar om att bli bjuden på resor, middagar, klubbar och bord – med en tyst förväntan om att du ska betala tillbaka.
Den vanligaste sorten är promotor middagen. Den börjar oftast på en restaurang, ett stort bord med kanske tolv tjejer. Vissa kommer tillsammans i grupp, andra kommer ensamma och känner ingen. Vi alla samlas runt samma bord. Mitt i sitter en ensam man – promotorn – och runt honom byggs hela kvällen. Han sitter ofta mer med sin mobil än med oss, skriver konstant till andra tjejer, frågar om utbytesstudenten ska följa med ut ikväll, eller svarar på DM:s från folk som vill ha lista till klubben han jobbar för. På varsin sida har han två tjejer, men fokuset ligger på hans telefonen. Ibland får han ett infall, lyfter glaset och säger ’skål’, men han blir aldrig en del av samtalet. Han smälter in som en statist i bakgrunden och sjunker sedan tillbaka ner i mobilen.
Andra gånger kan han sitta där med två andra män. En av dem är “kunden” – den som har pengarna och kommer betala för allt. Promotorn tjänar sina procent beroende på hur mycket kunden beställer in. Ju mer alkohol, desto bättre för honom. Därför är middagen alltid uppbyggd på samma sätt: en fast trerätters meny, drinkar som följer med varje rätt, allt planerat och kontrollerat. Vi får in mat från hela menyn, glasen fylls på, och allt känns gratis. Men alla vet redan att ingenting egentligen är gratis.
När middagen är slut tar promotorn oss vidare till klubben han jobbar för. Vi följer honom dit, och han för oss direkt upp till hans bord eller kundens bord. Där står redan en flaska Grey Goose och mixers redo, ofta är klubben ganska tom då han började jobba 23:30 och då har klubben precis öppnats. Vi tjejer är nu på plats, och det är här vi verkligen inser att vi blivit köpta.
Vi har fått en trerätters middag, gratis drinkar, en hel kväll som vi inte själva betalat ett öre för förutom själva sträckan hemifrån till restaurangen. Men betalningen förväntas nu tillbaka. Vi får inte bara resa oss och gå hem. Vi ska stå där vid hans bord, dricka, dansa och vara snygga. Vi ska synas på hans bilder och videor. Vi ska vara de där tjejerna som får hans kund – den som betalade för allt – att känna sig nöjd, att känna att hans pengar har gett valuta.
Det är ett utbyte, en byteshandel som inte handlar om våra tankar, våra drömmar eller vilka vi är. Utbytet sker med våra kroppar. Det är inte alltid sex som krävs, men det är vår närvaro, vårt utseende, vårt sätt att stå där och få honom att känna sig viktig – det är det som är valutan.
Det är den mest vanliga typen av detta idag. Tjejer som går på dessa middagar är ofta unga, studenter eller har lågbetalda jobb. De säger ibland till sig själva att de “utnyttjar honom” – att de får allt gratis. Men sanningen är att ingen av oss skulle resa sig upp och bara lämna middagen. Vi vet alla att vi måste betala tillbaka. Han har fått oss dit, i våra snygga klänningar, han har bjudit oss på mat och dryck, han har redan gjort oss till en del av hans värld. När han sedan lägger ut stories och bilder på oss känner vi pressen ännu mer – att vi måste följa med, dricka, dansa och ge tillbaka.
Så även om vi tjejer skrattar och säger “najs med gratis middag”, vet vi innerst inne att det inte är gratis. Det kostar oss det dyraste vi har. Inte pengar – utan våra kroppar och våran tid.
Promotorn är i det här sammanhanget hallicken. Han är mellanhanden, den som styr upp kvällen, som förser kunden med tjejer. Kunden är den som betalar. Och vi – vi är varan.
Pretty privilege är inget nytt, det är inte något som har uppstått nu på TikTok eller i Instagram-generationen – det har funnits i hundratals år. Kvinnors skönhet har alltid haft ett värde i samhället, oavsett om vi vill erkänna det eller inte. Den kan ge oss förtur, öppna dörrar, leda till bättre behandling, och ibland låta oss komma undan med sådant som annars hade fått konsekvenser.
Vi har alla sett det i filmer: en kvinna blir stoppad av polisen för fortkörning, men istället för att möta honom rakt upp och ner så sätter hon på lite läppglans, fixar till sin bh så att brösten framhävs, och plötsligt är tonen från polisen mildare
Pretty privilege lever i allt från vardagssituationer till de mest exklusiva sammanhang. Att vara “pretty” kan ge dig gratis middagar, resor, inbjudningar till klubbar, betald taxi, väskor och märkeskläder. Jag själv har fått taxi resor bokade åt mig, jag har fått sitta vid middagar som kostar tusentals kronor utan att behöva betala ett öre, jag har fått kontakter serverade rakt i handen och kläder skickade hem till mig gratis. Och här kommer den svåra frågan: är det för att jag är pretty – eller är det för att jag är en hora?
För gränsen är hårfin, och samhället älskar att döma. Att vara pretty kan ge dig mycket. Men att vara en hora kan också ge dig lika mycket – fast stämpeln är en helt annan. Så vad är skillnaden? Är det själva handlingen som definierar dig, eller är det samhällets röster och dömande blickar?
Låt oss ta exemplet: en ung tjej blir bjuden på en weekendresa av en man. Hon får shoppa på Dior, äta på de finaste restaurangerna, gå på spa-behandlingar och bo på ett femstjärnigt hotell. Gör det henne automatiskt till en hora för att hon tackar ja och njuter av allt detta? Eller är det pretty privilege – det vill säga att hon får allt detta enbart på grund av hur hon ser ut?
Kanske ligger skillnaden inte i vad som faktiskt sker, utan i vilken berättelse vi väljer att sätta på situationen. En man kan bjuda ut en kvinna på middag och säga: “Klart du får det här, du är pretty.” En annan kan tänka: “Hon säljer sig själv.” Samma situation – två helt olika tolkningar.
Många skulle säga att en hora är en kvinna som ligger med en man för pengar, eller som får något i utbyte. Samhället bestämmer att hennes värde mäts i antalet män hon har legat med, och ju fler desto hårdare blir belastningen på hennes rykte. Men varför är det alltid kvinnan vi dömer först?
Ta exemplet med den moderna porrstjärnan på den nya plattformen OnlyFans, som går under namnet Bonnie Blue. I nästan alla sammanhang där jag har hört hennes namn nämnas så blir hon kallad vidrig, smutsig, en hora. Hon målas upp som en motståndare till kvinnor, någon som förstör allt vi kvinnor har kämpat för, som drar oss tillbaka till en tid då vi bara sågs som objekt för mäns lustar. Allt det arbete kvinnor har lagt ner, alla som offrat sina liv för att vi ska stå där vi står idag, i mångas ögon kastas år av kvinnokamp åt sidan i samma ögonblick som hon gör sitt sexliv med hundratals män till ett offentligt skådespel.
Men här är frågan: varför pratar vi bara om henne? Alla de där tusen männen – de som ställde sig i kö, som väntade på sin tur, som tog sin tid för att få ha sex med henne, dom männen som stod runt henne och tillfredsställde sig själva i väntan på att få ta sig in i vilken del av hennes kropp de önskade. – var är samtalet om dem? Jag har inte hört en enda diskussion om hur de männen drar tillbaka utvecklingen, hur de förstör för männen som faktiskt kämpar för att inte ses som de som objektifierar. Nej, det är alltid kvinnan som blir utpekad. Hon blir horan, medan männen tillåts fortsätta utan följder.
Jag har bara hört hur Bonnie Blue alltid framställs som den vidriga – alltid reducerad till att vara någons dotter. Den här logiken speglas också i ett återkommande skämt på nätet bland unga killar: den hypotetiska frågan om vilket som vore värst att ha som framtida barn – en “thot daughter” eller en gay son.
I deras ögon är båda alternativen rena katastrofer. Det handlar om de två absolut värsta scenarierna de kan föreställa sig att ha som en barn. En son som avviker från den heterosexuella normen är för dem skamligt, men ändå, i deras skeva hierarki, inte lika skamligt som att ha en dotter vars sexualitet inte kan ”kontrolleras.” Därför blir svaret nästan alltid detsamma: hellre en gay son än en dotter som haft många sexuella erfarenheter.
Bonnie Blue är någons dotter. Men alla dessa män som syns i hennes videos – män som i ålder hade kunnat vara hennes pappa. Män som själva har barn hemma. Fäder och söner som till och med gått dit tillsammans för att ha sex med henne. Och männen som gömde sig bakom masker för att inte bli avslöjade på sociala medier, men som ändå satte allt på spel bara för att tillfredsställa sin lust.
Tusentals män. Alla är någons barn. Men bara dottern får sin kropp skriven som en dom. Som kvinna blir du märkt för livet. Mannen går oberörd vidare.
Det är samma mönster gång på gång. När en kvinna blir våldtagen så ställs frågan: vad hade hon på sig? Vad gjorde hon för att hamna där? När jag själv går ut i en lättklädd klänning känner jag mig ibland smutsig – men inte på grund av klänningen. Jag köpte den själv för att jag tycker att den är vacker. Det som gör att jag känner mig smutsig är männens blickar. Blickarna som letar sig fram till exakt de delar av kroppen som de, om de fick chansen, om vi kanske gick ensamma på denna gata skulle vilja tränga in i. Jag blir horan för att jag bär klänningen, inte för att jag valde den – utan för hur männen väljer att se mig i den.
Samma logik gäller i andra situationer. Han som flyger ner en tjej till ett annat land, köper Dior-väskor och kläder till henne – hon blir kallad hora. Men kvinnan som rättar till sin bh när polisen knackar på rutan och därmed undviker böter – hon kallas bara smart. Men är inte båda situationerna exempel på samma sak? Är inte båda uttryck för det vi kallar pretty privilege – att vi som kvinnor kan använda vårt utseende för att få fördelar? Varför är den ena accepterad som en charmig anekdot, medan den andra stämplas som prostitution?
För i grunden handlar det inte om vad kvinnan gör – Utan om hur omgivningen väljer att döma. Bonnie Blue kapitaliserar på mäns begär att kontrollera kvinnokroppen – deras vilja att dominera, slå, strypa och använda henne som de vill – och förvandlar den synen till sin egen inkomst. Kvinnor använder män för att bli insläppta gratis på klubbar, gå före kön, få taxiresor betalda, eller komma undan fortkörningsböter. Det är samma spel – men med olika etiketter beroende på hur obekväm situationen gör andra.
Marilyn Monroe sa en gång: “You might not marry a girl just because she is pretty, but my goodness doesn’t it help.” Och där ligger nyckeln. Vi kvinnor är i de flesta sammanhang fortfarande i underläge. Vi har mindre makt, mindre resurser, mindre utrymme. Men det vi alltid har haft – och som vi lärt oss att använda – är våra kroppar, vår skönhet, vår förmåga att tolka spelplanen och använda den till vår vinning
Pretty privilege och hora-stämpeln är två sidor av samma mynt. Samhället hyllar oss för det ena, men föraktar oss för det andra. Och i slutändan är det alltid kvinnan som får bära domen.
När jag i helgen, väldigt full, blev bjuden av två helt random äldre män – män som mest troligt var i samma ålder som min pappa – så tog jag emot. De bokade en taxi åt mig till pizzerian eftersom jag inte fick plats i hans tvåsitsiga sportbil, och de betalade både för taxin och för pizzan. Är jag då en hora – eller använder jag mig av pretty privilege?
Eller om vi vrider scenariot en aning: samma helg, samma två män, samma taxi och samma pizza. Skillnaden? Jag såg deras bröllopsringar glimma på fingrarna. Jag visste att de var gifta män som i stället borde ha tillbringat kvällen med sina fruar. Är jag en hora då? Eller är det fortfarande pretty privilege jag använder mig av?
Gränsen är suddig, nästan obefintlig. Samhället vill alltid sätta en etikett på kvinnan – hora eller oskyldigt vacker, strategisk eller manipulerad. Men det finns aldrig samma etikett för männen. De går fria från kritik, Jag blir den som bär ryktet.
Kanske är pretty privilege egentligen bara ett ord för att vi kvinnor lärt oss navigera i en värld där män sitter på makten. Där vi vänder deras blickar, pengar och begär till något som gynnar oss.
She might not be a whore just because she’s is pretty, but my goodness, doesn’t it help.
