Listen while you read
Want to hear what my book sounds like?
Click the playlist below — it’s what I’ve been listening to while writing.
Jag vill bo i villa villekulla
Utdrag av boken My Point of View
av Josefine Schedin
Det fanns en gång ett litet får som bodde nära en by. Fåret tyckte ofta att dagarna var tråkiga och ville ha uppmärksamhet. En dag sprang det in i byn och ropade högt:
“Vargen kommer! Vargen kommer!”
Byborna blev rädda. De gömde sig, låste sina dörrar och skyddade sina barn. Men vargen kom aldrig. Fåret hade ljugit.
Efter ett tag gjorde fåret samma sak igen. Och igen. Varje gång sprang byborna för att skydda sig, och varje gång visade det sig att det inte fanns någon varg. Till slut slutade byborna att tro på fåret. De tänkte att det bara försökte skrämmas.
En dag kom vargen på riktigt.
Den smög sig ner mot byn.
Det lilla fåret sprang allt vad det kunde och ropade:
“Snälla! Vargen kommer på riktigt nu!”
Men ingen lyssnade.
Ingen gömde sig.
Ingen hjälpte till.
För fåret hade ropat varg så många gånger förr att ingen längre litade på det.
Den här gången talade fåret sanning — men då var det redan för sent.
När jag var liten lärde min mamma mig att om jag någonsin skulle gå vilse, skulle jag leta efter en mamma eller en annan kvinna och stanna hos henne tills min mamma hittade mig igen.
Hon sa aldrig att jag skulle gå fram till den närmaste mannen. Det var viktigt att det var en kvinna.
Som barn lärde jag mig därför att trygghet finns hos kvinnor.
Att samhället, i sina mest grundläggande instinkter, litar på kvinnor. För det är precis det vi gör: vi lär våra barn, när de är som mest oskyddade, vem de ska söka skydd hos.
Men när de barnen växer upp händer något märkligt.
Samma samhälle som lär sina barn att söka trygghet hos kvinnor, visar gång på gång att inte tror på kvinnor, kvinnors rädsla inte tas på allvar. Kvinnors erfarenheter ifrågasätts, förminskas eller avfärdas med orden “inte alla män” — trots att det alltid är män vi lär oss att skydda oss ifrån. Vi vet var tryggheten finns när barn är små.
Men när kvinnor blir vuxna slutar vi lyssna på dem.
Jag hade en vän.
En vän som jag delade alla värderingar med, varenda hårstrå som jag har på mitt huvud tänkte samma tankar som henne – hur hon såg på politik, hur hon såg på jämställdhet, hur hon såg på världen.
Bland våra killkompisar – och bara våra killkompisar – blev hon kallad feminazi bakom sin rygg.
Hon var för PK. Hon gick inte att skämta med.
Aldrig till hennes ansikte. Det skulle de aldrig våga. Men bakom stängda bildörrar lät det så här:
“Nej, palla bjuda in henne, hon är en sån feminazi.”
Den tjejen, som jag inte längre är vän med idag, var just den som ropade på vargen.
Men hon ljög aldrig för att få uppmärksamhet.
Hennes rop var inte överdrifter – de var information.
Hon pratade om hur världen faktiskt behandlar kvinnor.
Om sådant som andra kallade “jobbigt”, “överdrivet”, “onödigt”.
För mig var hennes ord dom oskrivna regler vi kvinnor vet.
Som när hon sa:
“Åh Pelle, jag vill också bara kunna gå ut och springa på kvällen i mörkret. Jag har aldrig kunnat göra det själv – och jag kommer aldrig kunna det. Jag kommer aldrig få känna den friheten.”
Den oskriven regel, jag har friheten som en man har, men min överlevnad följt av denna frihet avgörs av män. Kvinnors frihet finns, men den är alltid reducerad av mäns våld, mäns hot, mäns möjligheter att ta den ifrån oss.
Pippi Långstrump sa ”Jag kan om jag vill”
Och jag kan om jag vill, men vad väljer jag att uppoffra med min vilja för att kunna.
Hon gick hem en midsommar morgon på sitt landställe mellan en fest på grann gatan, på en kort promenad hem. Det är ljust ute och klockan är tidigt på morgonen. Hon gick hem själv för att det är så kort hem, bara några minuter, det är ljust ute, så många är vakna nu på midsommar morgonen, festerna är inte ens slut, speciellt den festen hon gick ifrån. Hon gick själv. 6 minuter hem, 6 minuter hem blev till ett samlag utan samtycke upptryckt mott en bil.
Jag är så less på att vara kvinna. Fuck, jag hatar det.
Hon jag berättade om – hon som kallades feminazi – hon gjorde inget annat än att säga om/hur världen är högt. För det män som naivt lever i den. Medan vi kvinnor försöker överleva i den.
Jag är så trött på att överleva. Jag kan föda barn om jag vill.
Men jag kan inte alltid göra abort om jag vill.
Inte ens om graviditeten är resultatet av incest, våld eller övergrepp.
Då kan det fortfarande kallas Guds mening att min kropp ska bära konsekvensen.
Jag kan, om jag vill, cykla hem en sommarkväll från mitt jobb på ett café på landsbygden.
Jag kan bli tagen, våldtagen, mördad, uppstyckad i bitar och tryckas in i skåp hemma hos min mörare. Och i efterhand reducerad till ett brott, ett rättsfall, ett %, aldrig mer komma hem till min obäddade säng, aldrig mer borsta tänderna, aldrig mer skratta, aldrig mer andas. Av mig återstår ett konto, ett arkiv av ögonblick som inte visste att de var de sista. Jag blir en samling bilder, ett användarnamn, ett liv reducerat till minne.
Jag kan, om jag vill, gifta mig, bygga ett hem. Skapa trygghet i mitt eget hem.
Och ändå leva med att mannen jag valt spendera mitt liv med låter andra män använda min kropp, år efter år, i det hem jag byggt för oss.
Detta är vad som menas med kvinnors frihet.
Den finns.
Men den är alltid villkorad. Alltid förenad med risk.
Alltid balanserad mot mäns makt över våra liv.
“Inte alla män.”
Och det stämmer. Men alla kvinnor måste tänka på vad som kan hända dem.
Alla kvinnor måste, på något sätt, ta ansvar för sin egen säkerhet.
Inte alla kvinnor blir våldtagna.
Inte alla kvinnor blir taffsade på av vuxna de litar på.
Inte alla kvinnor blir slagna i ansiktet av random man på gatan.
Inte alla kvinnor blir mördade på väg hem från jobbet.
Inte alla kvinnor blir misshandlade av sin partner när hans fotbollslag förlorar.
Inte alla kvinnor blir strypta i sängen under sex av män.
Inte alla kvinnor blir filmade eller fotograferade på offentliga platser.
Inte alla kvinnor blir knivhuggna i halsen på en buss.
Inte alla kvinnor blir utsatta för hämndporr –
Inte alla flickor blir så grovt våldtagna och misshandlade att hon idag sitter i rullstol och inte längre kan prata.
Men alla kvinnor vet att det kan hända.
Och det är det som är skillnaden.
Inte alla kvinnor men,
Ungefär 31 % av kvinnor har upplevt fysiskt och/eller sexuellt våld i sitt liv.
316 miljoner kvinnor utsattes för fysiskt eller sexuellt våld av en partner senaste åren.
Ungefär 83 000 kvinnor och flickor dödas med avsikt varje år i världen enligt internationell statistik.
Ungefär 50 000 kvinnor och flickor dödades av en partner eller familjemedlem under 2024.
En kvinna eller flicka dödas av en närstående varje ungefär 10:e minut globalt.
Studier från olika länder visar att 20 – 25 % av kvinnor (1 av 4 eller 1 av 5) beräknas ha blivit våldtagna eller försökt våldtagna under sin livstid.
Majoriteten av offren för människohandel globalt är kvinnor och flickor — i många rapporter utgör de över 60 % av de upptäckta fallen, särskilt där sexuell exploatering ingår.
Osäkra aborter leder till uppskattningsvis mellan 29 000 och 47 000 dödsfall varje år globalt. Dessa siffror varierar beroende på vald källa och metod för beräkning, men de visar att tiotusentals kvinnor varje år dör i samband med osäkra aborter, ofta för att de inte har tillgång till säker vård.
I svensk brottsstatistik var 1 780 av 1 822 anmälda fall av våldtäkt inom parrelation (närstående)
var våldtäkter mot kvinnor, vilket är 97,7 % av dessa fall.
Argumentet “inte alla män” har jag hört hundratals gånger.
Men jag har aldrig hört “inte alla kvinnor” användas.
Och kanske är det just därför.
För det som händer, händer kvinnor. Och kommer fortsätta hända kvinnor.
Det är sant: inte alla män. Men lika sant är detta: alla kvinnor.
Inte alla män.Men alla kvinnor.
Starka Pippi. Pippi kan allt om hon vill.
Och jag kan också allt.
Min mamma med.
Min syster med.
Min kusin med.
Min farmor med.
Min tjejkompis med.
Min mormor med.
Min moster med.
Min faster med.
Mitt barndoms vän med.
Min gudmor med.
Min bonusmormor med.
Min styvmamma med.
Min bästa vän kan också gå hem en sommarmorgon.
Men bara om hon gör det som Pippi – i en sagovärld. Där hon är starkast i världen.
Har en tam apa, En prickig häst. Och guldmynt nog att köpa en hel godisbutik.
Hon den gemensamma tjejkompisen är också den starkaste i världen. Hon är så stark att hon vågar göra sig snygg.
Vågar bli full på en klubb med sina vänner, Trots att hennes våldtäktsman aldrig dömdes.
Trots att hans sperma hittades i hennes slida, Trots synliga blåmärken och tydliga täcken på våld runt hennes vagina.
Det är vad kvinnlig styrka betyder i verkligheten. Att varje dag försätta leva.
Jag är lika starka som Pippi. Men jag är också lika rädd som jag är stark.
Jag kommer alltid tro på fåret. För en dag kanske jag är just det fåret.
Och då hoppas jag att någon lyssnar.
Varför gick den 25 åriga kvinna själv på kvällen?
Varför ska det spela någon roll..
Mina tankar går till den 25 åriga My, och hennes familj och vänner, och till Lisa Holms familj och vänner. Samt alla dom närstående till de kvinnor vars liv blivit tagna av män.
I'm sorry, I know, I'm not a liar.
Utdrag av boken My Point of View
av Josefine Schedin
Scroll down for english version
Den här veckan har jag mött tre kvinnor på olika platser runt om i New York som alla har gråtit — på grund av kärlek.
Den första kvinnan träffade jag inne på damernas, på ett hotell som om kvällarna förvandlas till en av stadens mest eftertraktade vattenhål. Hon stod vid handfatet tillsammans med sin vän när jag just klivit ut ur båset för att tvätta händerna och lägga på min läpppenna. Jag ser hur väninnan försöker dutta bort hennes tårar, som har lämnat mörka zebraränder av mascara längs kinderna — blandade med för mörk och för mycket bronzer.
När jag är klar framför spegeln vänder jag mig till henne och säger:
“Vad det än handlar om… så är han – eller det – inte värt att gråta över. Jag vet att allt kommer lösa sig.”
Hon skrattar till mellan tårarna, och säger:
“Nej, det är inte så. Inget har hänt.”
Sedan andas hon in genom näsan, snoret dras tillbaka tillsammans med det som nyss var sorg, och hon fortsätter:
“Min döda pojkväns bästa vän kom precis in här… med några av hans vänner.”
Det blir tyst en sekund. Jag hinner bara möta hennes blick innan hon, som för att bryta stillheten, vänder sig mot sin väninna som står bredvid. Hon håller en liten sked och en plastbehållare fylld med kokain. Kvinnan pekar på henne och säger med ett snett leende:
“Vill du ha? Med ett leende som säger ”Som tack, för att du ville mig väl.”
Jag ler och tackar nej, artigt men bestämt. Hon nickar, hon tar den förberedda skeden och för den mot näsan.
Hon ville väl. Och det ville jag också — bara på lite olika sätt.
Den andra kvinnan jag träffade var längst Madison Avenue, i korsningen vid 69:e gatan.
Jag och min tjejkompis hade stannat under vår promenad för att köpa juice — vi gick runt i butiken och försökte hitta någon som inte innehöll 300 kalorier per flaska. Till slut hittade vi en “Blue Pineapple Juice” med 90 kalorier. När vi stod i kassan och skämtade på svenska, gissade hur dyr den skulle vara (eftersom ingen prislapp fanns), kom en man bakom mig och bad kassörskan om en servett.
Han försvann snabbt ut ur butiken, jag snabbt hittad på i hjärnan varför han behövde servetter, han var en pappa vars barn hade spillt något eller fått kladdiga fingrar som behövde torkas av bestämde jag mig för.
När vi själva kom ut ur butiken skulle vi filma en “taste test” för min privata Snapchat-story — den där storyn med elva tittare som ändå bara mina vänner klickar förbi. Vi ställde oss i hörnet utanför butiken och jag försökte balansera min mobil mot butiksfönstret för att få en bra vinkel. Men mitt i ser jag honom igen — Pappan som behövde servetter.
Han står där, men inga barn syns i hans närhet. Framför honom står bara en kvinna.
Hon har gråtit så mycket att mascaran har runnit som svarta ränder längs kinderna. Huden runt hennes ögon är röd och irriterad, säkert efter att ha blivit torkad gång på gång. Hennes vita polotröja har mörka fläckar längs kragen, där tårarna blandats med smink.
Mannen står tätt intill och försöker torka hennes ansikte med servetten, men det går inte — tårarna slutar inte rinna.
När vi är klara med vår lilla video stoppar jag ner mobilen i fickan och går fram.
Jag säger till henne:
“Jag vet inte vad det handlar om, men jag hoppas att du mår bättre snart, och att jag vet att allt kommer lösa sig.”
Men jag säger det inte på samma sätt som jag säger det till min bästa vän när hon gråter över en kille som försvann utan förvarning. När jag säger “jag vet att det kommer lösa sig” till henne, så vet jag att det faktiskt kommer det — för jag känner henne, hennes hjärta, hennes styrka. Jag har fakta.
Men till den här kvinnan, hon med den vita polon och röda ögonen, säger jag det utan någon fakta alls. Jag säger det för att påminna henne om orden i sig.
För att de orden bär något — en trygghet, ett eko av människor som en gång sagt det till henne, eller som hon själv säkert har sagt till någon annan.
Jag ville bara väcka den känslan igen, minnas tryggheten i rösterna som brukade säga samma sak till henne: “Jag vet att det kommer lösa sig.”
Hon tittade upp mot mig, tog ett djupt andetag och sa:
“Min mamma har gått bort. Jag… jag saknar henne bara.”
Jag frågade om jag fick ge henne en kram. Hon nickade.
När jag la armarna runt henne kände jag hur hon andades ut i min famn.
Bara i någon sekund — men tillräckligt länge för att hennes axlar skulle sjunka, som om hon släppte taget om något tungt för en sekund.
Hon ville väl, och jag ville väl.
Jag ville bara väl. Jag gav henne en kram och några trygga, nostalgiska ord att vila i. Hon gav mig en kram tillbaka — och i den kramen andades hon ut.
Den sista kvinnan hade ingen som stod bredvid med en sked av kokain.
Hon hade ingen man som sprang efter servetter för att torka hennes tårar.
Den tredje och sista kvinnan heter Molly.
Jag hade köpt en vattenflaska för att ge till en hemlös man på gatan, men han tackade nej. Så jag fortsatte gå med min oöppnade flaska i handen, letande efter nästa någon — nästa människa som kanske behövde den mer.
När jag korsade gatan såg jag henne. En kvinna som satt lutad mot en byggnad, med en stor kartongbit framför sig. Med svart tusch stod det skrivet:
Domestic abuse. Homeless. I need money for food.
Jag satte mig på huk framför henne och frågade om hon ville ha lite vatten.
Hon tittade upp, log svagt och svarade ja.
Jag räckte fram flaskan, och vi presenterade oss för varandra.
Hon hette Molly.
Vi pratade en stund. Jag frågade vilken bok hon läste — den låg öppen i hennes knä, sidorna slitna, men inte trasiga. Hon berättade att hon hade läst den om och om igen, eftersom det var den enda boken hon hade.
Jag tänkte på hur mina egna böcker ligger hemma, staplade på varandra i mitt varma, torra rum. Böcker jag läste i en vecka, och sedan glömde bort.
Hennes bok bor med henne på gatan.
Ändå är de i samma skick.
Efter några meningar visste jag inte längre vad jag skulle säga. Och avslutade våran konversation med orden ”Jag hoppas att allt kommer lösa sig”
Och det var då tårarna kom.
En ensam tår rann från Mollys öga.
Hennes blick, redan från det ögonblick jag satte mig ner framför henne, bar samma känsla som jag försökt ge till de två andra kvinnorna: en känsla av förståelse, av ren och stilla vänlighet.
Men Mollys tårar låtsades jag inte se.
Kanske blev hon rörd för att någon satte sig hos henne, såg henne som en människa — inte bara som en hemlös kvinna på gatan.
Och jag blev rörd för att hennes blick var en sån man får från sina bästa vänner, när man håller ett tal på deras födelsedag.
Rörd. Glad. Tacksam.
Molly hade ingen som torkade hennes tårar.
Men hennes ögon bar samma kärlek som vem som helst.
Hennes tårar kom inte från en otrogen pojkvän, och jag stod inte där och tröstade henne som jag gjort så många gånger förr — kvinnor på damtoaletter, sent på natten, i klubbar på olika kontinenter.
Jag har hållit upp håret på främlingar, torkat bort mascara från kinder, delat med mig av min plunta till tjejer som om det vore vuxenversionen av a spoonful of sugar — direkt ur Marry Poppins väska, fast min var Chanel.
Men Mollys tårar var annorlunda.
Kanske var det kärlek som en gång fick henne att hamna på gatan — att hon litade på fel man, stannade i en situation för länge, tills det inte fanns något kvar.
Men de tårar hon fällde den dagen kom inte från den sortens kärlek.
Hennes tårar kom från en annan sorts kärlek.
Från tacksamhet.
Från att någon såg henne — inte som en hemlös kvinna på gatan, utan som en människa.
Hennes tårar var också pågrund utav kärlek.
Men vad säger man till någon när man inte kan lova de där orden —
“Jag vet att det kommer lösa sig.”
Kan man ens lova bort de orden till en främling?
Kan man verkligen lova det, eller är det bara något vi säger för att stilla tystnaden mellan två hjärtan som båda vet att det inte finns något löfte kvar att ge?
Kan jag säga de orden till Molly på samma sätt som jag säger dem till min vän vars pappa just fått ett slutgiltigt cancerbesked?
När jag sitter i telefon med honom och säger “jag vet att det kommer lösa sig”, samtidigt som både han och jag vet att det inte kommer att lösa sig — inte på det sätt vi vill, inte i det liv vi lever nu.
Är jag då ond, för att jag säger det ändå?
Eller vill jag bara väl?
När jag säger till Molly “jag hoppas att det kommer lösa sig”, så är det för att jag inte kan säga meningen utan ordet hoppas.
Jag måste lägga in det — det är som en mjuk vägg mellan sanningen och lögnen.
Men är jag då elak mot min vän, som jag säger “Jag vet det kommer lösa sig” till, utan hoppas där emellan?
Vad är det som gör att vi kan säga en lögn och ändå känna oss som bra människor?
Att vi tror att några ord kan lätta på någon annans sorg, när det egentligen är vår egen tyngd vi försöker bli av med.
Vi säger det för att det känns rätt, för att stilla ångesten över att inte kunna göra mer.
Vi lovar, inte för deras skull — utan för vår egen.
Varför känns det ibland som att en lögn kan trösta mer än sanningen?
Och varför kan jag ljuga för någon jag älskar, men inte för någon jag just mött?
Är det för att jag tror mindre på främlingens framtid?
För att jag dömer hennes situation som hopplösare än min väns?
Eller är det för att sanningen, just där, kändes mer rätt än trösten?
Att säga “det kommer lösa sig” är, i många fall, en lögn.
Hans pappa dog.
Och jag sa ändå att det skulle lösa sig.
Varför kunde jag då ljuga för honom — men inte för Molly?
När jag säger till min vän som gråter för att hennes kille bara försvunnit utan anledning, så säger jag det — Jag vet att det kommer lösa sig — för att jag har fakta.
För att jag känner henne.
För att jag vet att hon kommer hitta tillbaka, resa sig, fortsätta.
Men vad är det egentligen som gör att mina ord då är sanning — och inte bara ännu en lögn jag råkar tro på?
Jag vet.
Och förlåt.
Två små ord som för mig betyder nästan samma sak.
Jag har ljugit med dem lika många gånger som jag har menat dem.
Jag har sagt förlåt och ändå gjort samma sak igen.
Jag har sagt jag vet och ändå haft fel.
Båda orden har jag använt som bara ord — inte som sanningar.
Jag vet vad de betyder, men jag har handlat tvärt emot deras mening.
Kanske är det så med många ord vi säger.
De betyder något precis när de sägs, oavsett om jag ljuger eller inte.
I'm sorry, I know, I'm not a liar.
Excerpt from the book My Point of View
by Josefine Schedin
Are you a whore?
Utdrag av boken My Point of View
av Josefine Schedin
This week, I’ve met three women in different places around New York who all cried — because of love.
The first woman I met was in the ladies’ room at a hotel that, by night, turns into one of the city’s most sought-after watering holes. She was standing by the sink with her friend when I stepped out of the stall to wash my hands and apply my lip liner. I saw her friend trying to dab away her tears, which had left dark zebra-like streaks of mascara down her cheeks — mixed with too-dark and too-much bronzer.
When I was done at the mirror, I turned to her and said:
“Whatever this is about… he — or it — isn’t worth crying over. I know it’s going to be okay.”
She laughed between her tears and said:
“No, it’s not that. Nothing happened.”
Then she inhaled through her nose, sniffing back the tears that had turned to a sort of sorrowful congestion, and continued:
“My dead boyfriend’s best friend just walked in here… with some of his friends.”
It went quiet for a moment. I barely had time to meet her eyes before she, as if to break the stillness, turned to her friend beside her — the one holding a small spoon and a plastic container filled with cocaine. The woman pointed at her and said with a crooked smile:
“Do you want some?” — with a smile that said, As a thank you, for wishing me well.
I smiled and declined, politely but firmly. She nodded, took the prepared spoon, and brought it to her nose.
She meant well. And so did I — just in slightly different ways.
The second woman I met was on Madison Avenue, at the corner of 69th Street.
My friend and I had paused during our walk to buy juice — we wandered around the store trying to find one that didn’t contain 300 calories per bottle. Eventually, we found a “Blue Pineapple Juice” with 90 calories. As we stood at the register joking in Swedish, guessing how expensive it would be (since there was no price tag), a man behind me asked the cashier for a napkin.
He quickly left the store, and I immediately invented a reason in my head for why he needed napkins. I decided he must be a dad whose child had spilled something or had sticky fingers that needed to be wiped.
When we walked out of the store, we were about to film a little “taste test” for my private Snapchat story — the one with eleven viewers that my friends always skip through anyway. We stood by the corner outside, and I tried to balance my phone against the shop window to get a good angle. But suddenly, I saw him again — the dad who needed napkins.
He was standing there, but there were no kids near him. In front of him stood only a woman.
She had cried so much that her mascara had run in black streaks down her cheeks. The skin around her eyes was red and irritated, probably from being wiped over and over. Her white turtleneck had dark stains around the collar, where tears had mixed with makeup.
The man stood close, gently trying to wipe her face with the napkin, but it didn’t help — the tears wouldn’t stop.
When we were done with our little video, I put my phone away and walked up to her.
I said:
“I don’t know what this is about, but I hope you’ll feel better soon, and I know it’s going to be okay.”
But I didn’t say it the same way I say it to my best friend when she cries because a guy disappeared without warning. When I tell her “I know it’s going to be okay,” I truly know it will — because I know her, her heart, her strength. I have facts.
But to this woman, the one in the white turtleneck with the red eyes, I said it with no facts at all.
I said it to remind her of the words themselves — because those words carry something: a sense of safety, an echo of the people who once said them to her, or the people she’s probably said them to herself.
I just wanted to awaken that feeling again — the comfort of familiar words that once made her feel safe: “I know it’s going to be okay.”
She looked up at me, took a deep breath, and said:
“My mom passed away. I… I just miss her.”
I asked if I could give her a hug. She nodded.
When I wrapped my arms around her, I felt her exhale into my embrace.
Just for a second — but long enough for her shoulders to drop, as if she let go of something heavy for a moment.
She meant well, and I meant well.
I only meant well. I gave her a hug and a few nostalgic, comforting words to rest in. She hugged me back — and in that hug, she exhaled.
The last woman had no one standing beside her with a spoon of cocaine.
She had no man running for napkins to wipe away her tears.
The third and final woman was named Molly.
I had bought a bottle of water to give to a homeless man on the street, but he declined.
So I kept walking, the unopened bottle in my hand, searching for the next someone — the next person who might need it more.
When I crossed the street, I saw her. A woman sitting against a building, a large piece of cardboard in front of her. Written in black marker:
Domestic abuse. Homeless. I need money for food.
I crouched down in front of her and asked if she wanted some water.
She looked up, smiled softly, and said yes.
I handed her the bottle, and we introduced ourselves.
Her name was Molly.
We talked for a while. I asked what book she was reading — it lay open in her lap, the pages worn but not torn. She told me she had read it over and over, because it was the only book she had.
I thought about how my own books sit at home, stacked on top of each other in my warm, dry room. Books I read for a week, then forgot about.
Her book lives with her on the street.
And yet, they’re in the same condition.
After a few sentences, I didn’t know what more to say. I ended our conversation with the words, “I hope everything will work out.”
And that’s when the tears came.
A single tear rolled down Molly’s cheek.
Her gaze — from the very moment I knelt down in front of her — carried the same feeling I’d tried to give the two other women: understanding, pure and quiet kindness.
But Molly’s tears, I pretended not to see.
Maybe she was moved because someone sat with her, saw her as a person — not just a homeless woman on the street.
And I was moved because her eyes held the same look you get from your best friends when you give a birthday speech — touched, happy, grateful.
Grateful.
Grateful.
Grateful.
Molly had no one to wipe away her tears.
But her eyes held the same love as anyone else’s.
Her tears didn’t come from a cheating boyfriend, and I wasn’t standing there comforting her like I’ve done so many times before — women in club bathrooms, late at night, across continents.
I’ve held up strangers’ hair, wiped mascara from cheeks, shared my liquor from a flask with girls as if it were the adult version of a spoonful of sugar — straight from Mary Poppins’ bag, only mine was Chanel.
But Molly’s tears were different.
Maybe it was love that once put her on the street — that she trusted the wrong man, stayed too long in the wrong situation, until there was nothing left.
But the tears she cried that day weren’t from that kind of love.
Her tears came from another kind of love.
From gratitude.
From being seen — not as a homeless woman on the street, but as a human being.
Her tears were also because of love.
But what do you say to someone when you can’t promise those words —
“I know it’s going to be okay.”
Can you even give those words to a stranger?
Can you truly promise that, or is it just something we say to fill the silence between two hearts that both know there’s no promise left to give?
Can I say those words to Molly the same way I say them to my friend whose father just received a final cancer diagnosis?
When I sit on the phone with him and say, “I know it’s going to be okay,” even though both of us know it won’t — not in the way we wish, not in this life.
Does that make me cruel, for saying it anyway?
Or am I just trying to be kind?
When I said to Molly, “I hope it’s going to be okay,” it was because I couldn’t say the sentence without the word hope.
I had to add it — like a soft wall between truth and lie.
But does that make me unfair to my friend, the one I tell, “I know it’s going to be okay,” without the word hope in between?
What is it that makes us able to tell a lie and still feel like good a person?
To believe that a few words can lift someone else’s sorrow, when maybe it’s really our own weight we’re trying to shed?
We say it because it feels right, because it quiets the anxiety of not being able to do more.
We promise — not for their sake, but for our own.
Why does it sometimes feel like a lie can comfort more than the truth?
And why can I lie to someone I love, but not to someone I just met?
Is it because I believe less in the stranger’s future?
Because I judge her situation as more hopeless than my friend’s?
Or is it because, in that moment, truth simply feels more cruel than comforting?
To say “it’s going to be okay” is, in many cases, a lie.
His father died.
And I still said it would be okay.
So why could I lie to him — but not to Molly?
When I tell my friend who cries because her boyfriend disappeared without a reason, I say it — I know it’s going to be okay — because I have facts.
Because I know her.
Because I know she’ll find her way back, stand up, and keep going.
But what is it that makes my words true then — and not just another lie I happen to believe in?
I know.
And I’m sorry.
Two small words that, to me, mean almost the same thing.
I’ve lied with them as many times as I’ve meant them.
I’ve said I’m sorry and still done the same thing again.
I’ve said I know and I have still been wrong.
Both words I’ve used as just words — not truths.
I know what they mean, but I’ve acted against their meaning.
Maybe that’s how it is with most of the words we say.
They mean something in the moment as we say them out loud, whether I’m lying or not.
Jag har ett svagt minne från barndomen, när man låg i soffan med sina föräldrar och tittade på en familjevänlig film. När filmen tog slut brukade mamma säga att efter reklamen var det dags att gå och lägga sig. Då låg man så stilla man bara kunde, i hopp om att hon skulle glömma att man fortfarande var där. Precis som när man var liten och trodde att om man bara stod tillräckligt stilla så kanske man blev osynlig.
Efter reklamen började ofta en vuxenfilm, och för att få se bara några minuter låg man helt blickstilla, som om varje rörelse kunde avslöja en. Jag minns särskilt en film där en kvinna jobbade som prostituerad och hade en brutal hallick som styrde över henne. Hon avskydde att han körde runt med henne, men han var den som bestämde, den som försåg henne med kunder. På den tiden tidigt 2000s tal så kändes det nästan som att varenda kriminaldrama på TV4 hade något inslag av prostitution – i Beck-filmerna dök ofta en prostituerad kvinna upp i öppningsscenerna, mördad på en mörk gata. Och sen fanns det förstås de mer glamorösa versionerna, som Pretty Woman.
Som barn visste man, utan att någon egentligen förklarade det, vad som kännetecknade en “hora”. Man lärde sig det genom filmerna – hur de såg ut, hur de rörde sig, hur de behandlades. Man förstod också bilden av hallicken: en man som gav henne mat, ett tak över huvudet, en känsla av att bli sedd. En slags fadersfigur som både kontrollerade och “omhändertog” henne. Han kunde ta med henne på fester, ge henne pengar, eller underhålla hennes beroende – alkohol, droger, vad som än höll henne fast i hans värld.
Idag är bilden mer komplicerad. Frågan om vad som gör en kvinna till en “hora” är inte lika enkel att ringa in. I en tid av sociala medier finns det en kultur som både är dold och samtidigt helt synlig – lika uppenbar som en busstation mitt på öppen gata.
Så vad är då en hora och en pimp idag?
Som ung tjej i en storstad finns det en kultur som på ytan inte kallas prostitution, men som i praktiken fungerar på samma sätt. Den handlar om att bli bjuden på resor, middagar, klubbar och bord – med en tyst förväntan om att du ska betala tillbaka.
Den vanligaste sorten är promotor middagen. Den börjar oftast på en restaurang, ett stort bord med kanske tolv tjejer. Vissa kommer tillsammans i grupp, andra kommer ensamma och känner ingen. Vi alla samlas runt samma bord. Mitt i sitter en ensam man – promotorn – och runt honom byggs hela kvällen. Han sitter ofta mer med sin mobil än med oss, skriver konstant till andra tjejer, frågar om utbytesstudenten ska följa med ut ikväll, eller svarar på DM:s från folk som vill ha lista till klubben han jobbar för. På varsin sida har han två tjejer, men fokuset ligger på hans telefonen. Ibland får han ett infall, lyfter glaset och säger ’skål’, men han blir aldrig en del av samtalet. Han smälter in som en statist i bakgrunden och sjunker sedan tillbaka ner i mobilen.
Andra gånger kan han sitta där med två andra män. En av dem är “kunden” – den som har pengarna och kommer betala för allt. Promotorn tjänar sina procent beroende på hur mycket kunden beställer in. Ju mer alkohol, desto bättre för honom. Därför är middagen alltid uppbyggd på samma sätt: en fast trerätters meny, drinkar som följer med varje rätt, allt planerat och kontrollerat. Vi får in mat från hela menyn, glasen fylls på, och allt känns gratis. Men alla vet redan att ingenting egentligen är gratis.
När middagen är slut tar promotorn oss vidare till klubben han jobbar för. Vi följer honom dit, och han för oss direkt upp till hans bord eller kundens bord. Där står redan en flaska Grey Goose och mixers redo, ofta är klubben ganska tom då han började jobba 23:30 och då har klubben precis öppnats. Vi tjejer är nu på plats, och det är här vi verkligen inser att vi blivit köpta.
Vi har fått en trerätters middag, gratis drinkar, en hel kväll som vi inte själva betalat ett öre för förutom själva sträckan hemifrån till restaurangen. Men betalningen förväntas nu tillbaka. Vi får inte bara resa oss och gå hem. Vi ska stå där vid hans bord, dricka, dansa och vara snygga. Vi ska synas på hans bilder och videor. Vi ska vara de där tjejerna som får hans kund – den som betalade för allt – att känna sig nöjd, att känna att hans pengar har gett valuta.
Det är ett utbyte, en byteshandel som inte handlar om våra tankar, våra drömmar eller vilka vi är. Utbytet sker med våra kroppar. Det är inte alltid sex som krävs, men det är vår närvaro, vårt utseende, vårt sätt att stå där och få honom att känna sig viktig – det är det som är valutan.
Det är den mest vanliga typen av detta idag. Tjejer som går på dessa middagar är ofta unga, studenter eller har lågbetalda jobb. De säger ibland till sig själva att de “utnyttjar honom” – att de får allt gratis. Men sanningen är att ingen av oss skulle resa sig upp och bara lämna middagen. Vi vet alla att vi måste betala tillbaka. Han har fått oss dit, i våra snygga klänningar, han har bjudit oss på mat och dryck, han har redan gjort oss till en del av hans värld. När han sedan lägger ut stories och bilder på oss känner vi pressen ännu mer – att vi måste följa med, dricka, dansa och ge tillbaka.
Så även om vi tjejer skrattar och säger “najs med gratis middag”, vet vi innerst inne att det inte är gratis. Det kostar oss det dyraste vi har. Inte pengar – utan våra kroppar och våran tid.
Promotorn är i det här sammanhanget hallicken. Han är mellanhanden, den som styr upp kvällen, som förser kunden med tjejer. Kunden är den som betalar. Och vi – vi är varan.
Pretty privilege är inget nytt, det är inte något som har uppstått nu på TikTok eller i Instagram-generationen – det har funnits i hundratals år. Kvinnors skönhet har alltid haft ett värde i samhället, oavsett om vi vill erkänna det eller inte. Den kan ge oss förtur, öppna dörrar, leda till bättre behandling, och ibland låta oss komma undan med sådant som annars hade fått konsekvenser.
Vi har alla sett det i filmer: en kvinna blir stoppad av polisen för fortkörning, men istället för att möta honom rakt upp och ner så sätter hon på lite läppglans, fixar till sin bh så att brösten framhävs, och plötsligt är tonen från polisen mildare
Pretty privilege lever i allt från vardagssituationer till de mest exklusiva sammanhang. Att vara “pretty” kan ge dig gratis middagar, resor, inbjudningar till klubbar, betald taxi, väskor och märkeskläder. Jag själv har fått taxi resor bokade åt mig, jag har fått sitta vid middagar som kostar tusentals kronor utan att behöva betala ett öre, jag har fått kontakter serverade rakt i handen och kläder skickade hem till mig gratis. Och här kommer den svåra frågan: är det för att jag är pretty – eller är det för att jag är en hora?
För gränsen är hårfin, och samhället älskar att döma. Att vara pretty kan ge dig mycket. Men att vara en hora kan också ge dig lika mycket – fast stämpeln är en helt annan. Så vad är skillnaden? Är det själva handlingen som definierar dig, eller är det samhällets röster och dömande blickar?
Låt oss ta exemplet: en ung tjej blir bjuden på en weekendresa av en man. Hon får shoppa på Dior, äta på de finaste restaurangerna, gå på spa-behandlingar och bo på ett femstjärnigt hotell. Gör det henne automatiskt till en hora för att hon tackar ja och njuter av allt detta? Eller är det pretty privilege – det vill säga att hon får allt detta enbart på grund av hur hon ser ut?
Kanske ligger skillnaden inte i vad som faktiskt sker, utan i vilken berättelse vi väljer att sätta på situationen. En man kan bjuda ut en kvinna på middag och säga: “Klart du får det här, du är pretty.” En annan kan tänka: “Hon säljer sig själv.” Samma situation – två helt olika tolkningar.
Många skulle säga att en hora är en kvinna som ligger med en man för pengar, eller som får något i utbyte. Samhället bestämmer att hennes värde mäts i antalet män hon har legat med, och ju fler desto hårdare blir belastningen på hennes rykte. Men varför är det alltid kvinnan vi dömer först?
Ta exemplet med den moderna porrstjärnan på den nya plattformen OnlyFans, som går under namnet Bonnie Blue. I nästan alla sammanhang där jag har hört hennes namn nämnas så blir hon kallad vidrig, smutsig, en hora. Hon målas upp som en motståndare till kvinnor, någon som förstör allt vi kvinnor har kämpat för, som drar oss tillbaka till en tid då vi bara sågs som objekt för mäns lustar. Allt det arbete kvinnor har lagt ner, alla som offrat sina liv för att vi ska stå där vi står idag, i mångas ögon kastas år av kvinnokamp åt sidan i samma ögonblick som hon gör sitt sexliv med hundratals män till ett offentligt skådespel.
Men här är frågan: varför pratar vi bara om henne? Alla de där tusen männen – de som ställde sig i kö, som väntade på sin tur, som tog sin tid för att få ha sex med henne, dom männen som stod runt henne och tillfredsställde sig själva i väntan på att få ta sig in i vilken del av hennes kropp de önskade. – var är samtalet om dem? Jag har inte hört en enda diskussion om hur de männen drar tillbaka utvecklingen, hur de förstör för männen som faktiskt kämpar för att inte ses som de som objektifierar. Nej, det är alltid kvinnan som blir utpekad. Hon blir horan, medan männen tillåts fortsätta utan följder.
Jag har bara hört hur Bonnie Blue alltid framställs som den vidriga – alltid reducerad till att vara någons dotter. Den här logiken speglas också i ett återkommande skämt på nätet bland unga killar: den hypotetiska frågan om vilket som vore värst att ha som framtida barn – en “thot daughter” eller en gay son.
I deras ögon är båda alternativen rena katastrofer. Det handlar om de två absolut värsta scenarierna de kan föreställa sig att ha som en barn. En son som avviker från den heterosexuella normen är för dem skamligt, men ändå, i deras skeva hierarki, inte lika skamligt som att ha en dotter vars sexualitet inte kan ”kontrolleras.” Därför blir svaret nästan alltid detsamma: hellre en gay son än en dotter som haft många sexuella erfarenheter.
Bonnie Blue är någons dotter. Men alla dessa män som syns i hennes videos – män som i ålder hade kunnat vara hennes pappa. Män som själva har barn hemma. Fäder och söner som till och med gått dit tillsammans för att ha sex med henne. Och männen som gömde sig bakom masker för att inte bli avslöjade på sociala medier, men som ändå satte allt på spel bara för att tillfredsställa sin lust.
Tusentals män. Alla är någons barn. Men bara dottern får sin kropp skriven som en dom. Som kvinna blir du märkt för livet. Mannen går oberörd vidare.
Det är samma mönster gång på gång. När en kvinna blir våldtagen så ställs frågan: vad hade hon på sig? Vad gjorde hon för att hamna där? När jag själv går ut i en lättklädd klänning känner jag mig ibland smutsig – men inte på grund av klänningen. Jag köpte den själv för att jag tycker att den är vacker. Det som gör att jag känner mig smutsig är männens blickar. Blickarna som letar sig fram till exakt de delar av kroppen som de, om de fick chansen, om vi kanske gick ensamma på denna gata skulle vilja tränga in i. Jag blir horan för att jag bär klänningen, inte för att jag valde den – utan för hur männen väljer att se mig i den.
Samma logik gäller i andra situationer. Han som flyger ner en tjej till ett annat land, köper Dior-väskor och kläder till henne – hon blir kallad hora. Men kvinnan som rättar till sin bh när polisen knackar på rutan och därmed undviker böter – hon kallas bara smart. Men är inte båda situationerna exempel på samma sak? Är inte båda uttryck för det vi kallar pretty privilege – att vi som kvinnor kan använda vårt utseende för att få fördelar? Varför är den ena accepterad som en charmig anekdot, medan den andra stämplas som prostitution?
För i grunden handlar det inte om vad kvinnan gör – Utan om hur omgivningen väljer att döma. Bonnie Blue kapitaliserar på mäns begär att kontrollera kvinnokroppen – deras vilja att dominera, slå, strypa och använda henne som de vill – och förvandlar den synen till sin egen inkomst. Kvinnor använder män för att bli insläppta gratis på klubbar, gå före kön, få taxiresor betalda, eller komma undan fortkörningsböter. Det är samma spel – men med olika etiketter beroende på hur obekväm situationen gör andra.
Marilyn Monroe sa en gång: “You might not marry a girl just because she is pretty, but my goodness doesn’t it help.” Och där ligger nyckeln. Vi kvinnor är i de flesta sammanhang fortfarande i underläge. Vi har mindre makt, mindre resurser, mindre utrymme. Men det vi alltid har haft – och som vi lärt oss att använda – är våra kroppar, vår skönhet, vår förmåga att tolka spelplanen och använda den till vår vinning
Pretty privilege och hora-stämpeln är två sidor av samma mynt. Samhället hyllar oss för det ena, men föraktar oss för det andra. Och i slutändan är det alltid kvinnan som får bära domen.
När jag i helgen, väldigt full, blev bjuden av två helt random äldre män – män som mest troligt var i samma ålder som min pappa – så tog jag emot. De bokade en taxi åt mig till pizzerian eftersom jag inte fick plats i hans tvåsitsiga sportbil, och de betalade både för taxin och för pizzan. Är jag då en hora – eller använder jag mig av pretty privilege?
Eller om vi vrider scenariot en aning: samma helg, samma två män, samma taxi och samma pizza. Skillnaden? Jag såg deras bröllopsringar glimma på fingrarna. Jag visste att de var gifta män som i stället borde ha tillbringat kvällen med sina fruar. Är jag en hora då? Eller är det fortfarande pretty privilege jag använder mig av?
Gränsen är suddig, nästan obefintlig. Samhället vill alltid sätta en etikett på kvinnan – hora eller oskyldigt vacker, strategisk eller manipulerad. Men det finns aldrig samma etikett för männen. De går fria från kritik, Jag blir den som bär ryktet.
Kanske är pretty privilege egentligen bara ett ord för att vi kvinnor lärt oss navigera i en värld där män sitter på makten. Där vi vänder deras blickar, pengar och begär till något som gynnar oss.
She might not be a whore just because she’s is pretty, but my goodness, doesn’t it help.
